Det fanns en gång för väldigt längesedan en prinsessa. Men inte vilken prinsessa som helst, utan denna prinsessa var speciell. Speciell är inte alltid ett positivt ord, i alla fall inte i det här fallet. Denna prinsessa var så obarmhärtigt ful, hennes utseende visade ingen sorts form av nåd alls.
Prinsessan bodde i ett kungarike, ett kungarike som var större än någon av alla de kungariken som skådats tidigare. Kungen i slottet, pappan till prinsessan, var emotionellt nedstämd dag ut och dag in. Det fanns ingenting som kunde få kungen glad, för att han visste att han aldrig kunde gifta bort sin fasansfulla dotter. Det fanns ingen prins som kunde ta över efter hans bortgång, och det gjorde honom deprimerad.
Åren gick, och nu var prinsessan tjugo år gammal. Hon hade bara blivit fulare med åren, vilket gjorde hennes far ännu mer ledsen. Han hade nämligen hoppats på att hans frånstötande och motbjudande dotter skulle bli vackrare med tiden, men icke. Prinsessan själv mådde inte bra hon heller, det kan man förstå. Kungen hade förbjudit speglar i hela slottet, han hade förbjudit hovmästaren och alla tjänare att titta på henne, på grund av sin skam. ’Hur kunde jag ha skapat någonting så gräsligt?’ brukade konungen säga till sin dotter. Prinsessan grät sig själv till sömns varje dag, och hon hade stora och djupa skärsår längst armarna, som hon hade skapat i en desperation efter sin faders kärlek och förståelse. Men när hon låg där, i en pöl av sitt eget blod och skrek brukade hennes far komma in och erbjuda hjälp, hjälp att bli av med hennes lidande.
Nu var prinsessan tjugofem år, nu hade hon bara fem år på sig att gifta sig, annars skulle det vara för sent. Men hoppet fanns inte inom synhåll. På alla möjliga sätt så hade prinsar från hela världen tackat nej till denna vulgärt oattraktiva kvinna.
Hovmästaren har bråttom. Han springer genom stora salen, upp för alla trappor genom korridorerna och in till den stora flygeln, där kungen brukade sitta och jämra sig i sorg och desperation. ’Jag har någonting väldigt viktigt att berätta ers majestät!’ skrek hovmästaren ut. Den likgiltige konungen lyfte på ett ögonbryn i kommando att få hovmästaren att berätta händelsen. Nu kom nyheten. En nyhet om att det fanns en prins i norr som lovat att gifta sig med den första prinsessan som erbjuder sig, och han lovade att han skulle göra det oavsett utseendet. Kungen skrek ut i tårar ’FÖR MIG TILL HONOM!’. Så sprang han till sin dotters kammare och kramade om henne. Han berättade historien för henne också, och dom grät tillsammans. Nu hade dagen kommit, dagen alla hade väntat på men inte någonsin förväntat. Prinsen skulle komma till slottet, för ett giftermål! Alla var till sig av glädje. Atmosfären i kungariket och i staden var som bäst, bättre än den någonsin varit. Alla var glada, alla var glada å kungen och prinsessans vägnar. I flera månader har bröllopet planerats och ordnats. Alla var där! Inresta kungafamiljer från hela världen var där för att skåda det hittills trott omöjliga.
Nu skulle det inte dröja länge tills prinsessan fick se sin blivande man, sin prins. Alla stod vid altaret, beredda på kärlek vid första ögonkastet, eller i alla fall på att prinsen skulle hålla det han lovade, trots omständigheterna. Nu öppnades dom stora portarna, sakta och fyllt med spänning. Nu ser hon honom, prinsen, den blivande maken. Åh, han är så vacker där han går. Ståtlig, maskulin och elegant. Det var det vackraste prinsessan någonsin sett. Han ställer sig mitt emot prinsessan med ett leende. Hon kan inte förstå att det är sant. ’hur kan han inte bli äcklad? Hur kan han hålla sig från att spy?’. De tittar på varandra, hon med tårar i ögonen, och han med ett charmigt leende på läpparna. Efter fem minuter så kan han inte hålla sig längre, han låter skrattet komma. Han klarar inte av att hålla sig. Den ståtlige och väluppfostrade prinsen blev fort till en skrattande tonårspojke. Samtidigt som han skrattade kunde han inte heller hålla spyorna inne, så han lät det flöda. Kaskad efter kaskad. Ut över altaret. Ut över prinsessans nya, vita och dyra klänning. Efter en timme av skratt, avföringsstötningar och spyor reser sig prinsen upp, med ett likadant leende på läpparna. Vänder på kappan och går. Han går raka vägen ut ur kyrkan till sin häst, och rider iväg. Lämnandes den fula prinsessan i spyor och hånskratt.
Slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar