Svampskogen.

Det är vindstilla. Det har i och för sig aldrig blåst här. Det har aldrig flugit förbi en sval vind för att förfriska de små liven. Skogen ligger tät. De stora träden isolerar vindarna, de stora träden isolerar oss från omvärlden.

Jag vaknar upp till ljudet av fågelsång. Blickar över till min mor som står tvättar bort barr som fallit ner under natten på en av mina bröders hatt. Varje morgon när jag vaknar öppnar jag ögonen med samma besvikelse. Jag är fortfarande en Champinjon. Mina drömmar brukar bestå av att jag vaknar och inser att allt vart en dröm, att jag egentligen är en av de fina. Ibland vaknar jag av lycka när jag ser att jag är en Kantarell, ibland en Aspsopp och jag har även blivit glad då jag vaknat som en av de onda, en Flugsvamp. Min mor har sedan jag varit liten skällt på mig över mina drömmar, hon har berättat att man skall vara stolt över den man är, och att många anser att Champinjoner är goda svampar. Jag vill inte vara god, jag vill vara utsökt. Varför har varken jag eller någon i min familj blivit plockade än? Varför blir alltid alla Kantarelljävlar plockade varje säsong. Det är orättvist, jag vill också vara speciell.

En vacker dag blir han plockad, brukade den lille Champinjonen fantisera om. Den dagen kom.

Jag öppnar mina ögon, samma hemska verklighet, precis som alla andra gånger. Men, någonting är annorlunda. Jag ser en fot traska förbi. En fot? I vår del av skogen? Jag vänder blicken mot min mor som blickar tillbaka med en stolthet i blicken. Hon gestikulerade med munnen ’jag sa ju det min son, jag sa ju det’. Jag var alldeles nervös och pirrig i magen. Skulle jag äntligen få bli plockad? Alla Svampars dröm, alla Svampars mål. Far hade blivit dödad av en Vit flugsvamp, vilket jag trodde mitt öde också skulle bli. Men inte! Nu kom dom, människorna. Jag ser hur min familj blir plockad med varsamhet, vilken känsla! Nu kommer dom mot mig, med mjuka och omtänksamma steg. Nu känner jag ett par varma fingrar kring min midja, vilket speciell känsla. Nu är jag loss, nu är jag fri från rötterna. Skönt! De sätter mig i deras fina och stora korg. Där delar jag plats med min familj och en annan Champinjonfamilj. Inga Kantareller alls! Inga Karl johan! Haha, där fick dom! Vi kunde visst vara uppskattade! Nu fylldes min kropp med stolthet, en stolthet över min Champinjonshärkomst.

Nu är vi hemma, hemma hos familjen som plockat oss. Underbart! Äntligen ska meningen med livet uppfyllas, vi har nått vårt mål! De plockar ut oss nu, ut ur korgen, på väg mot oändligheten. Jag är så nervös av lycka att jag knappt kan sitta still, men mamma viskar till mig att jag inte får, jag måste ligga så still jag kan. Jag ligger och kniper ihop nervositeten, försöker stänga bort lyckoruset. Det är så svårt, endorfinerna har en ravefest i min mage, och fjärilarna har sniffat kokain och fladdrar därefter snabbare än någonsin.

En kniv förs upp framför min näsa, knivens blad blänker till när den reflekteras mot taklampan. Jag följer kniven med blicken, den sylvassa kniven. Den förs mot min syster, min lilla syster som knappt fått en gyllenbrun hatt än. Den delar henne i två delar, och hennes andetag slutar. Panikångest. Jag tittar mot mor, men hon är stel av skräck. Jag tittar mot mina bröder som inte kan hålla tårarna tillbaka. Vad är det som händer? Nu förs kniven mot mina bröder, och delar även dom i två delar. Deras sista små andetag ekar i mitt huvud. Jag klarar inte det här. Vad händer? Kniven förs slutligen mot min mor, och nu kan jag inte hålla mig. Jag hoppar över mot min mor, för att skydda henne, hon blir delad i två delar. Jag kan inte röra på mig. Varför kan jag inte röra mig? Jag kan inte göra den minsta rörelsen! Är det skräcken som håller mig stel? Panik. Nu förs kniven mot mig..

Slut.