Kvinnan utan tunga.

Det var en gång en man. En man som var älskad av alla som kände till honom. Mannen levde i en liten by uppe i bergen. Alla i den lilla staden skattade honom väldigt högt. Han höll alltid de finaste talen, sa alltid de vackraste sakerna och berättade alla de mest spännande historierna. Varje kväll kom alla byns barn till hans stuga för att sitta runt hans brasa och lyssna på berättelser, så varje natt berättade han olika historier, de bästa historierna någon någonsin hört.

En vacker dag i den lilla bergsbyn kom det en okänd dam. Staden var väldigt liten, så alla kände alla, och alla visste allt om alla, det var som en trygghet. Men denna kvinna kände ingen till, så alla tittade på henne med en nyfikenhet och en rädsla. Hon var klädd i trasor, hon hade slitet grått hår och så var hon lortig. Om det var någonting invånarna i byn avskydde så var det smuts och orenhet.

Kvinnan gick runt och för att fråga om hjälp, men alla vände henne ryggen, utan någon som helst sympati. Nu hade kvinnan gått till alla, men alla hade gett samma apatiska svar. Kvar återstod en stuga, en stuga högst upp på kullen, längst bort i staden, mannens hus. Hon stegade med vacklande steg upp mot kullen i hopp om förståelse. När hon väl var framme vid dörren så knackade hon på. Det tog lång tid innan hon märkte att det var någon i huset, och dörren öppnades. Mannen synade kvinnan uppifrån och ner, och efter ett par minuter släppte han in henne utan att låta henne säga ett ord.

De satt mitt emot varandra vid hans stora matbord gjord av ek. Han var van vid att folk inte pratade, han älskade att prata så mycket själv att han inte brydde sig. Han satte igång, han började med en berättelse, en berättelse som varade i flera timmar. Eftersom kvinnan aldrig sa åt honom att sluta så höll han på hela natten. När solen steg upp somnade kvinnan, och då somnade mannen i samma vända. När kvinnan vaknade fortsatte mannen med sin berättelse tills hon somnade om igen.

Så höll de på år ut och år in. Utan att kvinnan fick säga någonting. Mannen frågade aldrig heller varför hon inte ville prata, eller rättare sagt gav han henne aldrig chansen.

Folket i byn hade tröttnat på att han ägnade all sin tid åt den fasansfulla kvinnan, när han egentligen skulle fylla barnens små hjärtan med spännande och underbara historier. Men mannen kunde helt enkelt inte sluta innan någon sa åt honom att sluta.

Nu var sagan inne på sitt tionde år, helt utan något tecken på slut. Kvinnan, som bara hade kommit för skydd över natten hade börjat bli less på mannens berättande. Så hon tog en kniv och skar halsen av honom.

Slut.

(haha, orkade verkligen inte idag.)