Månens stolthet.

För exakt tvåhundra år sedan så var det en väldigt ljus kväll. Trots att det började bli höst så var det ljust tills sent på kvällen.

Ingen i den lilla staden la märke till att det lös på ovanligt mycket, ingen hade tid att bry sig. Det var Solens förtjänst, han ville vara snäll mot staden. Han kände att han ville vara generös och bjuda på lite ljus för omväxlingens skull. Men otacksamma som folket var så struntade de blankt i den snälla Solen.

Nu var det midnatt, så han bestämde sig för att sluta lysa, ingen brydde sig ändå. Solen hade blivit ledsen, han kände sig otillräcklig och onödvändig. Så han valde att berätta det för Månen, i hopp om lite sympati. Månen skrattade som svar, och berättade att Solen aldrig vart nödvändig. Att det är Månen som alltid var skattad vackrast, och nödvändigast i den mörka natten. Sen frågade han Solen varför människorna alltid tycker att solnedgångar är fina, just det, för att Solen äntligen skulle försvinna för att lämna plats åt vackra Månen. Dom orden fick Solen att brista ut i tårar. Han hade ingenting att säga till sitt försvar, han förstod och accepterade att Månens åsikt var rätt.

Solen grät varje dag, och lös därefter inte starkt alls, han hade inte ork att göra båda uppgifterna. Månen satt och fnittrade bakom ett moln och väntade på sin time to shine. Den tiden som folket uppskattade mest, den vackra och stillsamma natten, med en stor och stolt fullmåne bland de lugna och blinkande stjärnorna. Solen var bara en varm klump som stod i vägen för allt fint.

Nu hade det gått för långt. Solen orkade inte mer, han klarade inte av att göras till åtlöje, han klarade inte av att vara en nolla. Nu var det bestämt, han skulle sluta jobba. Han skulle lägga allt på hyllan och solljus skall bara finnas skrivet i historieböcker från och med nu. Månen gav som svar att folket bara skulle bli glada, nu när Månen ska få lysa starkt hela tiden istället, att hans ljus räcker gott och väl. Det gjorde Solen ledsnare, varför blir folk inte ledsna? Tänkte han för sig själv.

Dagarna gick, och Solen låg full av skam i ett hav av moln för att dölja sin nakna och ljuslösa kropp. Medan Månen stod ståtligt i himlataket och gav glädje och skönhet till den lilla staden.

Åren gick. Kravaller bröt ut på gatorna. Månen kunde inte förstå varför. Folket skrek ut att de ville ha ljus! De bönade och bad himlen om sol. Elektriciteten hade börjat ta slut, så det var kolsvart i byn. Månen kunde inte förstå vad problemet var, ’tycker de inte att jag lyser tillräckligt?’, han kunde inte förstå hur dom kunde vara så bortskämda. Så han frågade en av invånarna vad problemet var, de svarade att de ville ha ljus. Han frågade varför inte han räckte till, och de svarade att han inte lös alls. Nu var månen i chocktillstånd. ’Skulle jag inte lysa?’ skrek han ut inombords. Så han gick och frågade Solen ifall han också såg att han inte lös. Till Solens förvåning så var det sant. Ja, Månen lös inte.

Efter många dagars funderingar kom Solen på varför, ’det är för att jag inte kan lysa upp dig!’ skrek han ut till Månen. Men Månen vägrade tro att det var sant, så han fnyste till svars.

Nu har dom inte pratat på flera veckor, och ljus har det heller inte kommit till staden. Solen väntade bara på en liten ursäkt från Månen, så skulle han börja lysa igen.

Men en ursäkt kom aldrig. Och staden förblev mörk i all framtid.

Slut.