Klas

Klas

Solen lyser in genom fönstret. Strålarna bränner ansiktet på den sovande mannen, vilket får de utsövda ögonen att öppnas. Han öppnar fönstret i hopp om lite frisk och nordisk luft, men en kvav värme svävar in i rummet. Efter ett djupt andetag av Frejas andedräkt så känner Klas att han återfår kraften i kroppen. Med en insiktsfull blick tittar han ut över de nakna träden som väntar att bli klädda i gröna blad. Dessa ljumma vindar från Valhall gjorde att löven på gångvägen dansade som i en segermarsch. Idyllen var vacker. Men långt ifrån felfri.

Dagen som började så fint skulle inte sluta så. Idyllen av det vackra och rena skulle förpestas i hat och förakt. Någonting som inte hörde hemma i det svenska ekosystemet skulle marschera på gatan utanför rummet, någonting som inte tyckte om det här landet. Som en löpeld av pest och hat. Ett hot som inte ens Klas kunde förstå skulle förpesta detta vackra och oskuldsfulla land. Något svenskfientligt.

Det hade blivit dagarnas dag. Den svenska dagen. Nationaldagen. Klas steg upp ur sin säng med kraft och mod i kroppen, och reste sig med ett stridsvrål! Som bara Oden skulle kunna matcha. Naturens fauna kände kraften. Alla de svenska djuren vaknade upp ur sina gömmor och gjorde egna segerskrik! Allt för Sverige. Allt var perfekt, trodde Klas. Enligt Klas var allting i sin ordning, vindarna var på sin vakt och Tor vakade över landet. Det var dagarnas dag, segerns dag.

Någonting var konstigt. Det fanns någonting i luften. Någonting Klas försökte förneka, för det var dagarnas dag. Svenska nationaldagen. Solen steg upp över Stockholm, dagen var utopisk. Dagen var vacker i Valhall, men snart skulle Klas ner till Sverige för att fira dagen. Klas hade under hela året planerat inför denna dag. På Odens begäran hade Klas fått Sleipner, hästen med de åtta benen, för att snabbt kunna ta sig ner till Jorden. Klas blickade ut i stallet och såg Sleipner betandes på det vackra gröna gräset. Klas åt sin frukost, som då bestod av välgrillad enhörning som Tor själv hade klubbat ner med sin hammare. Middagen var fulländad. Till det drack han en tunna nybryggd mjöd, som Brage själv bryggt. Det bästa mjödet i Valhall.

Snart var tiden inne. Tiden för avgång. Ödets tid. Klas stod vid dörren, iförd sin finaste uniform och räknade klockslag. Tiden var inne. Klas gick ut på ängen där Sleipner stod redo för avmarsch. Väl ute på ängen hörde Klas massor av skrik, det lät som stridsvrål! Klas kände igen stridsvrål när han hörde dom! Det var en svenskfientlig andedräkt som dränkte det idylliska Valhall med sin stank. Det var inkräktare! Hur hade de kommit in? Hur kunde personer med förpestade och orena hjärtan tagit sig upp hit? Klas var förvirrad. Men han var redo för strid, det hade han vart sedan födseln.

Nu fick han syn på pöbeln. Folket från träskvänsterns djupaste avgrund. Hur dom än kommit in, så har dom gjort det på något sätt, och nu skall de få känna på gudarnas vrede. De var ett hundratal förrädare som inkräktat. Inkräktat på det svenska. Det rena. Oden och Tor ställde sig vid Klas sida, men Klas sa på ett kamratligt sätt att det var hans strid, att han skulle ta hand om den vildsinta folkmassan själv. Det var hans krig. Mobben av förrädare ställde sig med blickarna mot Klas och med en vilja fyllt av hat. Klas tog sig ett djupt andetag. Alla stod tysta i väntan på vad som komma skulle. Den molnfria himlen täcktes snabbt av moln. Det började åska i en storm ingen någonsin skådat. De svenskfientliga började sakta backa bakåt. Av någon anledning hade deras stridslust svalnat. Klas var nu mer lik Tor än Tor själv, en sann gud. Med ett andetag så blåste Klas ut luften ur sina lungor. Luft som förvandlades till eld! Alla dessa antagonister läts brinna till sin död. Lukten av seger var ofrivillig, det luktade svenskt. Det luktade strid.

Klas klev upp på Sleipner och red ner till Jorden där han gick sitt folkets marsch.

Sen vaknade han ur sin dröm och insåg att han var en patetisk man, lagom överviktig och ensam. Han steg upp ur sin smutsiga säng utan något vidare hopp på dagen. Tog bilen till McDonald’s och köpte ett gäng cheeseburgare. Han åkte tillbaka till sin lilla stuga, som var omgiven av en stank av förlorare och intorkat kattkiss, och åt med tårar i ögonen sina burgare i sin ensamhet.