Kvinnan utan tunga.

Det var en gång en man. En man som var älskad av alla som kände till honom. Mannen levde i en liten by uppe i bergen. Alla i den lilla staden skattade honom väldigt högt. Han höll alltid de finaste talen, sa alltid de vackraste sakerna och berättade alla de mest spännande historierna. Varje kväll kom alla byns barn till hans stuga för att sitta runt hans brasa och lyssna på berättelser, så varje natt berättade han olika historier, de bästa historierna någon någonsin hört.

En vacker dag i den lilla bergsbyn kom det en okänd dam. Staden var väldigt liten, så alla kände alla, och alla visste allt om alla, det var som en trygghet. Men denna kvinna kände ingen till, så alla tittade på henne med en nyfikenhet och en rädsla. Hon var klädd i trasor, hon hade slitet grått hår och så var hon lortig. Om det var någonting invånarna i byn avskydde så var det smuts och orenhet.

Kvinnan gick runt och för att fråga om hjälp, men alla vände henne ryggen, utan någon som helst sympati. Nu hade kvinnan gått till alla, men alla hade gett samma apatiska svar. Kvar återstod en stuga, en stuga högst upp på kullen, längst bort i staden, mannens hus. Hon stegade med vacklande steg upp mot kullen i hopp om förståelse. När hon väl var framme vid dörren så knackade hon på. Det tog lång tid innan hon märkte att det var någon i huset, och dörren öppnades. Mannen synade kvinnan uppifrån och ner, och efter ett par minuter släppte han in henne utan att låta henne säga ett ord.

De satt mitt emot varandra vid hans stora matbord gjord av ek. Han var van vid att folk inte pratade, han älskade att prata så mycket själv att han inte brydde sig. Han satte igång, han började med en berättelse, en berättelse som varade i flera timmar. Eftersom kvinnan aldrig sa åt honom att sluta så höll han på hela natten. När solen steg upp somnade kvinnan, och då somnade mannen i samma vända. När kvinnan vaknade fortsatte mannen med sin berättelse tills hon somnade om igen.

Så höll de på år ut och år in. Utan att kvinnan fick säga någonting. Mannen frågade aldrig heller varför hon inte ville prata, eller rättare sagt gav han henne aldrig chansen.

Folket i byn hade tröttnat på att han ägnade all sin tid åt den fasansfulla kvinnan, när han egentligen skulle fylla barnens små hjärtan med spännande och underbara historier. Men mannen kunde helt enkelt inte sluta innan någon sa åt honom att sluta.

Nu var sagan inne på sitt tionde år, helt utan något tecken på slut. Kvinnan, som bara hade kommit för skydd över natten hade börjat bli less på mannens berättande. Så hon tog en kniv och skar halsen av honom.

Slut.

(haha, orkade verkligen inte idag.)

Svampskogen.

Det är vindstilla. Det har i och för sig aldrig blåst här. Det har aldrig flugit förbi en sval vind för att förfriska de små liven. Skogen ligger tät. De stora träden isolerar vindarna, de stora träden isolerar oss från omvärlden.

Jag vaknar upp till ljudet av fågelsång. Blickar över till min mor som står tvättar bort barr som fallit ner under natten på en av mina bröders hatt. Varje morgon när jag vaknar öppnar jag ögonen med samma besvikelse. Jag är fortfarande en Champinjon. Mina drömmar brukar bestå av att jag vaknar och inser att allt vart en dröm, att jag egentligen är en av de fina. Ibland vaknar jag av lycka när jag ser att jag är en Kantarell, ibland en Aspsopp och jag har även blivit glad då jag vaknat som en av de onda, en Flugsvamp. Min mor har sedan jag varit liten skällt på mig över mina drömmar, hon har berättat att man skall vara stolt över den man är, och att många anser att Champinjoner är goda svampar. Jag vill inte vara god, jag vill vara utsökt. Varför har varken jag eller någon i min familj blivit plockade än? Varför blir alltid alla Kantarelljävlar plockade varje säsong. Det är orättvist, jag vill också vara speciell.

En vacker dag blir han plockad, brukade den lille Champinjonen fantisera om. Den dagen kom.

Jag öppnar mina ögon, samma hemska verklighet, precis som alla andra gånger. Men, någonting är annorlunda. Jag ser en fot traska förbi. En fot? I vår del av skogen? Jag vänder blicken mot min mor som blickar tillbaka med en stolthet i blicken. Hon gestikulerade med munnen ’jag sa ju det min son, jag sa ju det’. Jag var alldeles nervös och pirrig i magen. Skulle jag äntligen få bli plockad? Alla Svampars dröm, alla Svampars mål. Far hade blivit dödad av en Vit flugsvamp, vilket jag trodde mitt öde också skulle bli. Men inte! Nu kom dom, människorna. Jag ser hur min familj blir plockad med varsamhet, vilken känsla! Nu kommer dom mot mig, med mjuka och omtänksamma steg. Nu känner jag ett par varma fingrar kring min midja, vilket speciell känsla. Nu är jag loss, nu är jag fri från rötterna. Skönt! De sätter mig i deras fina och stora korg. Där delar jag plats med min familj och en annan Champinjonfamilj. Inga Kantareller alls! Inga Karl johan! Haha, där fick dom! Vi kunde visst vara uppskattade! Nu fylldes min kropp med stolthet, en stolthet över min Champinjonshärkomst.

Nu är vi hemma, hemma hos familjen som plockat oss. Underbart! Äntligen ska meningen med livet uppfyllas, vi har nått vårt mål! De plockar ut oss nu, ut ur korgen, på väg mot oändligheten. Jag är så nervös av lycka att jag knappt kan sitta still, men mamma viskar till mig att jag inte får, jag måste ligga så still jag kan. Jag ligger och kniper ihop nervositeten, försöker stänga bort lyckoruset. Det är så svårt, endorfinerna har en ravefest i min mage, och fjärilarna har sniffat kokain och fladdrar därefter snabbare än någonsin.

En kniv förs upp framför min näsa, knivens blad blänker till när den reflekteras mot taklampan. Jag följer kniven med blicken, den sylvassa kniven. Den förs mot min syster, min lilla syster som knappt fått en gyllenbrun hatt än. Den delar henne i två delar, och hennes andetag slutar. Panikångest. Jag tittar mot mor, men hon är stel av skräck. Jag tittar mot mina bröder som inte kan hålla tårarna tillbaka. Vad är det som händer? Nu förs kniven mot mina bröder, och delar även dom i två delar. Deras sista små andetag ekar i mitt huvud. Jag klarar inte det här. Vad händer? Kniven förs slutligen mot min mor, och nu kan jag inte hålla mig. Jag hoppar över mot min mor, för att skydda henne, hon blir delad i två delar. Jag kan inte röra på mig. Varför kan jag inte röra mig? Jag kan inte göra den minsta rörelsen! Är det skräcken som håller mig stel? Panik. Nu förs kniven mot mig..

Slut.

Månens stolthet.

För exakt tvåhundra år sedan så var det en väldigt ljus kväll. Trots att det började bli höst så var det ljust tills sent på kvällen.

Ingen i den lilla staden la märke till att det lös på ovanligt mycket, ingen hade tid att bry sig. Det var Solens förtjänst, han ville vara snäll mot staden. Han kände att han ville vara generös och bjuda på lite ljus för omväxlingens skull. Men otacksamma som folket var så struntade de blankt i den snälla Solen.

Nu var det midnatt, så han bestämde sig för att sluta lysa, ingen brydde sig ändå. Solen hade blivit ledsen, han kände sig otillräcklig och onödvändig. Så han valde att berätta det för Månen, i hopp om lite sympati. Månen skrattade som svar, och berättade att Solen aldrig vart nödvändig. Att det är Månen som alltid var skattad vackrast, och nödvändigast i den mörka natten. Sen frågade han Solen varför människorna alltid tycker att solnedgångar är fina, just det, för att Solen äntligen skulle försvinna för att lämna plats åt vackra Månen. Dom orden fick Solen att brista ut i tårar. Han hade ingenting att säga till sitt försvar, han förstod och accepterade att Månens åsikt var rätt.

Solen grät varje dag, och lös därefter inte starkt alls, han hade inte ork att göra båda uppgifterna. Månen satt och fnittrade bakom ett moln och väntade på sin time to shine. Den tiden som folket uppskattade mest, den vackra och stillsamma natten, med en stor och stolt fullmåne bland de lugna och blinkande stjärnorna. Solen var bara en varm klump som stod i vägen för allt fint.

Nu hade det gått för långt. Solen orkade inte mer, han klarade inte av att göras till åtlöje, han klarade inte av att vara en nolla. Nu var det bestämt, han skulle sluta jobba. Han skulle lägga allt på hyllan och solljus skall bara finnas skrivet i historieböcker från och med nu. Månen gav som svar att folket bara skulle bli glada, nu när Månen ska få lysa starkt hela tiden istället, att hans ljus räcker gott och väl. Det gjorde Solen ledsnare, varför blir folk inte ledsna? Tänkte han för sig själv.

Dagarna gick, och Solen låg full av skam i ett hav av moln för att dölja sin nakna och ljuslösa kropp. Medan Månen stod ståtligt i himlataket och gav glädje och skönhet till den lilla staden.

Åren gick. Kravaller bröt ut på gatorna. Månen kunde inte förstå varför. Folket skrek ut att de ville ha ljus! De bönade och bad himlen om sol. Elektriciteten hade börjat ta slut, så det var kolsvart i byn. Månen kunde inte förstå vad problemet var, ’tycker de inte att jag lyser tillräckligt?’, han kunde inte förstå hur dom kunde vara så bortskämda. Så han frågade en av invånarna vad problemet var, de svarade att de ville ha ljus. Han frågade varför inte han räckte till, och de svarade att han inte lös alls. Nu var månen i chocktillstånd. ’Skulle jag inte lysa?’ skrek han ut inombords. Så han gick och frågade Solen ifall han också såg att han inte lös. Till Solens förvåning så var det sant. Ja, Månen lös inte.

Efter många dagars funderingar kom Solen på varför, ’det är för att jag inte kan lysa upp dig!’ skrek han ut till Månen. Men Månen vägrade tro att det var sant, så han fnyste till svars.

Nu har dom inte pratat på flera veckor, och ljus har det heller inte kommit till staden. Solen väntade bara på en liten ursäkt från Månen, så skulle han börja lysa igen.

Men en ursäkt kom aldrig. Och staden förblev mörk i all framtid.

Slut.

Den stora skogen.

 

Månens vita sken strimlas av persiennen när den träffar fönstret. Fönstret till den lilla stugan i den oskuldsfulla och orörda skogen. Månens ljus i dans med nattens rofyllda ljud är nästintill utopisk. Kvällen skulle vara felfri om det inte vore för den ensamma mannen i gungstolen. Han som satt, år ut och år in, övergiven och dränkt i den stora skogen. Det var samma visa även denna kväll, fast det fanns något speciellt i luften, något spännande, något ovanligt. Den ensamma gubben hade sedan många år tillbaka tappat hoppet, han var synisk och bitter. Men inte denna kväll, det var något speciellt med denna.   

 

Mannen satt med förväntningar och väntade på det speciella som han var säker på skulle ske. Snart skulle solen gå upp, men han hade inte fått en enda blund.

 

Det knackar på dörren. Nu blir han alldeles till sig. Besök har han inte fått på hur många år som helst, och besöken innan dess var av skogens små djur, som även dem hade slutat att hälsa på. Han reste sig upp ur sin gamla gungstol och stegade sakta mot dörren, med en nervositet i kroppen. Han öppnar dörren och ser att det står en ung herre på andra sidan tröskeln. Den unge mannen berättar att han har gått vilse i skogen, och gärna skulle vilja ha en sovplats för natten, med tanke på skogens farliga djur, sådana som gråfötter och vargtänder. Den gamla gubben funderar inte länge innan han släpper in honom.

 

De bryter ut i intressanta diskussioner, samtalsämnen från allt mellan politik till litteratur. Såhär glad och upprymd har inte mannen varit på många, många år, om ens någonsin. Han bjöd på varm soppa och te, och den unga mannen tog emot med tacksamhet. De blev vänner. De satt och diskuterade hela morgonen. Sedan gick den unga mannen för att lägga sig och sova, vilket han gjorde snabbare än kvickt.

Nu var det kväll, och båda vaknar efter sin sömn. Dygnet är vänt nu och det är alldeles för mörkt för den unge att traska vidare, så han stannar över en natt till. En till natt av ännu mer vilda debatter och historier. De var som bästa vänner, som om de hade känt varandra i hela deras liv, som själskamrater, tyckte mannen. Han öppnade upp sig för honom såsom han aldrig öppnat upp sig för någon tidigare. Han berättade om sin fru som dog i tuberkulos får många år sen, vilket har jagat honom varje dag. Han kunde för en gångs skull tala ut, berätta om sina känslor för någon, för en riktig vän.

 

Nu var det dags att sova igen, och de gick och la sig i varsin säng.

 

Ett ljud hörs. Det är helt mörkt. Mannen blir lite rädd först, ’vad är det som kan låta?’ tänkte han för sig själv. Det lät som om någon var uppe och gick mitt i natten. Men så tänkte han att det kanske var den unge som skulle ut på dass eller något liknande. Så han somnade om.

 

Smärta. Han vaknar av att någon drar och sliter i honom. Han grips av panik. Vad händer? Vem gör såhär? Han hör ett stönande ljud. Flåsande och upphetsade andetag. Nu kan den gamle mannen inte hålla tårarna tillbaka. Det är första gången han gråter någonsin, och han vet inte ens vad det är som händer. Nu när synen börjat vänja sig lite vid mörkret ser han att det är den unga mannen som sitter på honom och håller i hans armar. Han skriker och frågar varför mannen gör så. Men får massa skrik som svar. Han känner hur hans kläder slits av med våld och hur mycket smärta kroppen utsätts för. Sen blir det svart.

 

Solen lyser i ögonen, vilket får dom att öppnas. Han finner sig själv liggandes på det kalla ekgolvet, och ser att han är helt naken. Mannen gör ett försök att resa sig, men smärtan håller honom nere. Han kan inte röra kroppen, det gör för ont. Vad var det som hände? Han har inga minnen alls. Men där ligger han, naken, gammal och våldtagen.

 

Slut  

Sagan om den fula prinsessan.

Det fanns en gång för väldigt längesedan en prinsessa. Men inte vilken prinsessa som helst, utan denna prinsessa var speciell. Speciell är inte alltid ett positivt ord, i alla fall inte i det här fallet. Denna prinsessa var så obarmhärtigt ful, hennes utseende visade ingen sorts form av nåd alls.

Prinsessan bodde i ett kungarike, ett kungarike som var större än någon av alla de kungariken som skådats tidigare. Kungen i slottet, pappan till prinsessan, var emotionellt nedstämd dag ut och dag in. Det fanns ingenting som kunde få kungen glad, för att han visste att han aldrig kunde gifta bort sin fasansfulla dotter. Det fanns ingen prins som kunde ta över efter hans bortgång, och det gjorde honom deprimerad.

Åren gick, och nu var prinsessan tjugo år gammal. Hon hade bara blivit fulare med åren, vilket gjorde hennes far ännu mer ledsen. Han hade nämligen hoppats på att hans frånstötande och motbjudande dotter skulle bli vackrare med tiden, men icke. Prinsessan själv mådde inte bra hon heller, det kan man förstå. Kungen hade förbjudit speglar i hela slottet, han hade förbjudit hovmästaren och alla tjänare att titta på henne, på grund av sin skam. ’Hur kunde jag ha skapat någonting så gräsligt?’ brukade konungen säga till sin dotter. Prinsessan grät sig själv till sömns varje dag, och hon hade stora och djupa skärsår längst armarna, som hon hade skapat i en desperation efter sin faders kärlek och förståelse. Men när hon låg där, i en pöl av sitt eget blod och skrek brukade hennes far komma in och erbjuda hjälp, hjälp att bli av med hennes lidande.

Nu var prinsessan tjugofem år, nu hade hon bara fem år på sig att gifta sig, annars skulle det vara för sent. Men hoppet fanns inte inom synhåll. På alla möjliga sätt så hade prinsar från hela världen tackat nej till denna vulgärt oattraktiva kvinna.

Hovmästaren har bråttom. Han springer genom stora salen, upp för alla trappor genom korridorerna och in till den stora flygeln, där kungen brukade sitta och jämra sig i sorg och desperation. ’Jag har någonting väldigt viktigt att berätta ers majestät!’ skrek hovmästaren ut. Den likgiltige konungen lyfte på ett ögonbryn i kommando att få hovmästaren att berätta händelsen. Nu kom nyheten. En nyhet om att det fanns en prins i norr som lovat att gifta sig med den första prinsessan som erbjuder sig, och han lovade att han skulle göra det oavsett utseendet. Kungen skrek ut i tårar ’FÖR MIG TILL HONOM!’. Så sprang han till sin dotters kammare och kramade om henne. Han berättade historien för henne också, och dom grät tillsammans. Nu hade dagen kommit, dagen alla hade väntat på men inte någonsin förväntat. Prinsen skulle komma till slottet, för ett giftermål! Alla var till sig av glädje. Atmosfären i kungariket och i staden var som bäst, bättre än den någonsin varit. Alla var glada, alla var glada å kungen och prinsessans vägnar. I flera månader har bröllopet planerats och ordnats. Alla var där! Inresta kungafamiljer från hela världen var där för att skåda det hittills trott omöjliga.

Nu skulle det inte dröja länge tills prinsessan fick se sin blivande man, sin prins. Alla stod vid altaret, beredda på kärlek vid första ögonkastet, eller i alla fall på att prinsen skulle hålla det han lovade, trots omständigheterna. Nu öppnades dom stora portarna, sakta och fyllt med spänning. Nu ser hon honom, prinsen, den blivande maken. Åh, han är så vacker där han går. Ståtlig, maskulin och elegant. Det var det vackraste prinsessan någonsin sett. Han ställer sig mitt emot prinsessan med ett leende. Hon kan inte förstå att det är sant. ’hur kan han inte bli äcklad? Hur kan han hålla sig från att spy?’. De tittar på varandra, hon med tårar i ögonen, och han med ett charmigt leende på läpparna. Efter fem minuter så kan han inte hålla sig längre, han låter skrattet komma. Han klarar inte av att hålla sig. Den ståtlige och väluppfostrade prinsen blev fort till en skrattande tonårspojke. Samtidigt som han skrattade kunde han inte heller hålla spyorna inne, så han lät det flöda. Kaskad efter kaskad. Ut över altaret. Ut över prinsessans nya, vita och dyra klänning. Efter en timme av skratt, avföringsstötningar och spyor reser sig prinsen upp, med ett likadant leende på läpparna. Vänder på kappan och går. Han går raka vägen ut ur kyrkan till sin häst, och rider iväg. Lämnandes den fula prinsessan i spyor och hånskratt.

Slut.

Klas

Klas

Solen lyser in genom fönstret. Strålarna bränner ansiktet på den sovande mannen, vilket får de utsövda ögonen att öppnas. Han öppnar fönstret i hopp om lite frisk och nordisk luft, men en kvav värme svävar in i rummet. Efter ett djupt andetag av Frejas andedräkt så känner Klas att han återfår kraften i kroppen. Med en insiktsfull blick tittar han ut över de nakna träden som väntar att bli klädda i gröna blad. Dessa ljumma vindar från Valhall gjorde att löven på gångvägen dansade som i en segermarsch. Idyllen var vacker. Men långt ifrån felfri.

Dagen som började så fint skulle inte sluta så. Idyllen av det vackra och rena skulle förpestas i hat och förakt. Någonting som inte hörde hemma i det svenska ekosystemet skulle marschera på gatan utanför rummet, någonting som inte tyckte om det här landet. Som en löpeld av pest och hat. Ett hot som inte ens Klas kunde förstå skulle förpesta detta vackra och oskuldsfulla land. Något svenskfientligt.

Det hade blivit dagarnas dag. Den svenska dagen. Nationaldagen. Klas steg upp ur sin säng med kraft och mod i kroppen, och reste sig med ett stridsvrål! Som bara Oden skulle kunna matcha. Naturens fauna kände kraften. Alla de svenska djuren vaknade upp ur sina gömmor och gjorde egna segerskrik! Allt för Sverige. Allt var perfekt, trodde Klas. Enligt Klas var allting i sin ordning, vindarna var på sin vakt och Tor vakade över landet. Det var dagarnas dag, segerns dag.

Någonting var konstigt. Det fanns någonting i luften. Någonting Klas försökte förneka, för det var dagarnas dag. Svenska nationaldagen. Solen steg upp över Stockholm, dagen var utopisk. Dagen var vacker i Valhall, men snart skulle Klas ner till Sverige för att fira dagen. Klas hade under hela året planerat inför denna dag. På Odens begäran hade Klas fått Sleipner, hästen med de åtta benen, för att snabbt kunna ta sig ner till Jorden. Klas blickade ut i stallet och såg Sleipner betandes på det vackra gröna gräset. Klas åt sin frukost, som då bestod av välgrillad enhörning som Tor själv hade klubbat ner med sin hammare. Middagen var fulländad. Till det drack han en tunna nybryggd mjöd, som Brage själv bryggt. Det bästa mjödet i Valhall.

Snart var tiden inne. Tiden för avgång. Ödets tid. Klas stod vid dörren, iförd sin finaste uniform och räknade klockslag. Tiden var inne. Klas gick ut på ängen där Sleipner stod redo för avmarsch. Väl ute på ängen hörde Klas massor av skrik, det lät som stridsvrål! Klas kände igen stridsvrål när han hörde dom! Det var en svenskfientlig andedräkt som dränkte det idylliska Valhall med sin stank. Det var inkräktare! Hur hade de kommit in? Hur kunde personer med förpestade och orena hjärtan tagit sig upp hit? Klas var förvirrad. Men han var redo för strid, det hade han vart sedan födseln.

Nu fick han syn på pöbeln. Folket från träskvänsterns djupaste avgrund. Hur dom än kommit in, så har dom gjort det på något sätt, och nu skall de få känna på gudarnas vrede. De var ett hundratal förrädare som inkräktat. Inkräktat på det svenska. Det rena. Oden och Tor ställde sig vid Klas sida, men Klas sa på ett kamratligt sätt att det var hans strid, att han skulle ta hand om den vildsinta folkmassan själv. Det var hans krig. Mobben av förrädare ställde sig med blickarna mot Klas och med en vilja fyllt av hat. Klas tog sig ett djupt andetag. Alla stod tysta i väntan på vad som komma skulle. Den molnfria himlen täcktes snabbt av moln. Det började åska i en storm ingen någonsin skådat. De svenskfientliga började sakta backa bakåt. Av någon anledning hade deras stridslust svalnat. Klas var nu mer lik Tor än Tor själv, en sann gud. Med ett andetag så blåste Klas ut luften ur sina lungor. Luft som förvandlades till eld! Alla dessa antagonister läts brinna till sin död. Lukten av seger var ofrivillig, det luktade svenskt. Det luktade strid.

Klas klev upp på Sleipner och red ner till Jorden där han gick sitt folkets marsch.

Sen vaknade han ur sin dröm och insåg att han var en patetisk man, lagom överviktig och ensam. Han steg upp ur sin smutsiga säng utan något vidare hopp på dagen. Tog bilen till McDonald’s och köpte ett gäng cheeseburgare. Han åkte tillbaka till sin lilla stuga, som var omgiven av en stank av förlorare och intorkat kattkiss, och åt med tårar i ögonen sina burgare i sin ensamhet.